Försiktigt och varsamt lirkar döden ömsint ur våra kärastes själar ur kroppen som lämnats kvar utan liv. Jag vet att det gör ont att tänka på tomheten som blir utan. Hela tillvaron blir bara utan, inget annat än utan. Men älskade, se på själen som en koltrast. En vilding inlåst i en bur av revben. Att låta den kolsvarta fågeln lämna, att låta den bli utsläppt kanske kan vara den största friheten av dem alla. Jag vet hur ont det gör att stå och titta på medan det händer. Men Julia, min älskade och för eviga Julia. Det gör mindre ont snart.
Det blir bättre snart.
Vackraste Nika. Vart jag än såg mig om i tisdags såg jag farfar. Det gör jag än idag, men nu har han ett leende på läpparna och han är så oerhört fin.
SvaraRaderaTack för att du hjälper mig, älskade.